PIA INGELSE

Jag minns,men ändå inte, min barndoms Dalsland: Hemligheter i små askar, gömmor på loft i gamla magasin och bodar. Svart skog och små runda sankmarksgläntor. Djupstudier av sprattlande flugor på fönsterbräden. I en granskogssänka hittade jag en gång en död älg. Den hade torkat i sommarhettan. Jag och min kompis besökte älgen varje dag den sommaren och vi berättade det inte för någon, den var vår. Hagar med orkidéer, jungfru Marie nycklar, vi tog hand om dem, la harsyra i en ring runt dem som näring eller av mörkare skäl, jag kommer inte ihåg. Allt var förtrollat då, men jag minns inte hur. Detaljer är fotografiskt tydliga, men känslan är borta och alla tusen små ritualers innebörd, för tusentals var de och innebörd hade de, blodigt allvarliga innebörder. Vuxna saknar, men vi har glömt vad som gått förlorat, så också jag, men när jag står där framför Pias målningar är det som att vara där igen, hos älgen och orkidéerna i Dalsland, detta är häftigt.Pia Ingelses konst, som utgörs av måleri, objekt och film, tar dig med till platser du glömt eller som du snarare glömt att du kommer ihåg. Rollspelande flickor och pojkar, Pias dotter Pixi Rose och hennes vänner iförda masker och kostymer i miljöer, undersökandes identitet, fantasi och verklighet.

Någonstans mittemellan, i liminalitet, hamnar du som betraktare- mittemellan vuxen och barn, dröm och verklighet, trygghet och oro. Varken det ena eller det andra utan både och, och ingetdera. Barnets hemliga och krypterade verklighet/logik har genom målningarna översatts och gjorts begripliga för oss, men hemligheterna avslöjas aldrig fullt ut, och gåtorna låter Pia förbli obesvarade. Vissa grepp känns i viss mån bekanta: Samtida kollegor så som Anna Gaskell, Simen Johan, Loretta Lux m.fl. rör sig inom samma tematik och symbolism men Pias målningar är vackrare, mer romantiska, mer sublima, och inget av den pennalism och den pessimism som präglar nyss nämndas konst, känns här närvarande. Allt är oförstört och vackert, om än mycket mörkt och harms. Tidlösheten är tydlig och associationerna pekar åt vitt skilda riktningar: lika mycket förra sekelskiftets symbolism och nationalromantik som samtidens genusundersökande bildkonst. Prerafaeliternas poserande möter Elif Peterssen möter bildspråket i Låt den rätte komma in ellera den där videon med Kent… Dom som försvann heter den väl

​

- Martin Kristensson